Den senaste tiden har jag läst en hel del böcker, både bra och dåliga. Ett riktigt bottennapp var
"The Lost Symbol" av Dan Brown. Inte för att jag direkt trodde att den skulle vara ett litterärt mästerverk, men jag hade i alla fall hoppats på lite lättsmält och spännande underhållning. Var den då spännande? Verkligen inte. Underhållande? Inte särskilt. Lättsmält? Ja, det krävdes inte någon större ansträngning eller tankemöda - det jobbigaste var att vända blad.
För det första: plattare karaktärer får man leta efter, de framstår i princip enbart som namn på ett papper. Okej om inte varenda bifigur är superkomplex men jag tycker ändå att åtminstone protagonisterna kunde vara lite mer livfulla och djupa. Speciellt Robert Langdon som ju har haft ett par böcker på sig att bli mer dynamisk, men icke då.
Min andra invändning är det eviga upprepandet och tjatandet. Exempelvis används verbet "chuckle" alltför frikostigt (det kan tyckas vara en skitsak att haka upp sig på ett ord men det irriterar i alla fall mig). För att försvenska det hela så kan man säga att det "chucklas" i tid och otid; det är helt enkelt ett evinnerligt "chucklande". (Den svenska översättningen av ordet brukar vara skrocka och ärligt talat - när hörde du någon skrocka senast? Är det vanligt eller? I min bekantskapskrets brukar folk mest skratta eller möjligtvis fnissa. Skrockande känns som något som jultomten ägnar sig åt.) Ett annat upprepande är "the tattooed man" (den onde killen, han har många tatueringar - synnerligen skrämmande) vilket var okej första gången det nämndes men efter den femtielfte gången blev jag less. Jag har fattat att han är tatuerad, jag kan läsa och har ännu inte blivit senil! Nu är det förstås möjligt att Dan Brown tänkte att det skulle vara lite som i "Odysséen" (med epitet som "unge" Telemachos och "ljushårige" kung Menelaos) men det funkade inte riktigt. Om han däremot hade gjort så med samtliga karaktärer hade det nog gjort större intryck på undertecknad (tänk "tröge" Robert Langdon). Hade dessutom tillfört mer humor.
Den tredje orsaken till mitt ogillande är att boken är så tråkig. Jag hade till och med kunnat ha överseende med de platta karaktärerna och tjatet om boken faktiskt varit spännande. Som det var nu skummade jag igenom vissa särskilt sega delar.
Vän av ordning frågar sig säkert nu varför jag överhuvudtaget envisades med att läsa ut boken om jag nu tyckte den var så dålig, och på det svarar jag att det dels berodde på att "The Lost Symbol" är - precis som jag skrev inledningsvis - en synnerligen lättläst bok som bara kräver att man vänder blad, och dels så hyste jag en (uppenbarligen fåfäng) förhoppning att den förr eller senare skulle bli lite bättre. Det är nämligen så att jag brukar gilla böcker som handlar om symboler, mystiska riter och mörka hemligheter, och jag tror att den här boken hade kunnat bli bättre om Dan Brown hade skurit ner texten till hälften och ägnat lite mer möda åt karaktärsskildringen. Men det var väl säkert lättförtjänta pengar för hans del, folk läser ju tydligen allt karln skriver så varför ändra på ett vinnande koncept?
På den ljusa sidan himlade jag inte lika mycket med ögonen som när jag läser alster av vissa andra författare (ja Stephenie Meyer, det är dig jag menar) vilket kan ses som positivt.
/Hanna - som kanske boktipsar om betydligt mer läsvärda böcker en annan dag
